Det senaste

Nu ses vi om några timmar.

Som en försmak publiceras här ett utdrag från ett kåseri av morgondagens första talare (Kristian Wedel), utlagt i Göteborgs-Posten igår. Hoppas vi får tillåtelse att ha det kvar.

Studentlivets moraliska komplikationer

Studentikosa hyss - det är något som bara kan bli roligt på 50 mils eller 50 års avstånd", sade en gång en klok man som jag kände.
Inget av det jag berättar kan alltså hävdas vara särskilt roligt.
Avståndet är inte heller 50 mil, utan cirka 750 meter respektive 25 år.
Men ibland brukar jag tänka på kandelabern.
Jag spelade saxofon i en studentorkester. Det var en östtysk saxofon. Saxofonen blev sedermera stulen till allmän lättnad och besvikelsen var stor hos många när jag så småningom fick ut 12 000 kronor på försäkringen.
Vi hade röda jackor med ­medaljer. På Valborgsmässoafton marscherade vi med baletten i täten till Trädgårdsföreningen. Vi medförde då en grön trälåda med OP och punsch. På Avenyn hann vi spela High Society fyra gånger. Vårt hem var en källarskrubb på Studentkåren. Där förvarades kall öl och stulna souvenirer från turnéer och strandhugg. Den vackraste skylten, i rund graverad mässing, hade tillhört Åbo musikaliska akademi. Det största fyndet var en halvannan meter lång upplyst systembolagsskylt från Jaegerdorffsplatsen.
Det fanns också en plåtskylt som varnade för svag is. Det fanns en moralisk komplikation med att ha stulit den skylten.
Ibland övernattade några av oss i sofforna.

Ett år hade vi hyrt Storan. Det var något av en satsning. Orkestern leddes då av en kvinna som var juridikstudent och i dag är en oerhört framgångsrik jurist. Hon slipper att namnges i dag. Hon namnges så ofta annars.
Det blev en mycket lyckad föreställning. Dagen före föll en vaktmästare genom en lucka i scengolvet som eventuellt någon av musikanterna råkat öppna vid en inspektion.
Men själva konserten var toppen. En saxofonist rakade av sig skägget på scen. Det var härligt att spela bland röd sammet och guldförgyllning från 1859.
Men kandelabern. Jag kan inte sluta att tänka på den.
I Storans foajé stod två meter höga silverkandelabrar från 1859.
Dagen efter konserten var en kandelaber borta.
Jag tycker om att föreställa mig att upptäckten gjordes av vaktmästaren med gipsad arm.
Vi blev följaktligen uppringda av en mycket amper teaterfunktionär. Han skällde på orkesterns ordförande. Det hade han ingenting för. Hon är som sagt mycket framgångsrik i dag. Hon kunde bita ifrån redan då.
Möjligen - men här råder osäkerhet i historieskrivningen - råkade hon i den allmänna varmgången avlossa ett löfte om stämning för förtal av studentorganisation. Hon var genuint upprörd. Detta var en måndag. Det råkade vara orkesterns allmänna repetitionsdag. Ännu vibrerande av indignation gick hon till ­föreningslokalen.
Där, under systembolagsskylten från Jaegerdorffsplatsen, stod kandelabern från 1859.
Hon tittade på den en lång stund med - föreställer jag mig - en mycket stor matthet.
Men hon var hederlig redan då. Hon tog kandelaberna i famnen för att vandra den tunga vägen till Storan.

Just i det ögonblicket klev en trombonist in i orkesterlokalen och sa att detta ju var silverkandelabern som vi stal i våras på Carlstens fästning.
Jag kan fortarande känna sorg över trombonisten så lägligt klev in med denna upplysning.
Jag önskar, vid alla potentater som jag är kapabel att tillbedja, att jag hade fått bevittna när fel silverkandelaber återlämnades till Storan eller snarare: hur misstaget försökte korrigeras med hänvisning till att det inte gick att så noga hålla reda på alla olagligt införlivade antikviteter.
Men det finns helt enkelt ögonblick som man inte var ämnad att uppleva.
Jag skulle förstås kunna ljuga och säga att jag var med och rentav dramatisera scenen en smula. Men det var jag inte, och jag får helt enkelt leva med detta även om det vissa dagar kan förefalla tungt.
Och 1859 års kandelaber är fortfarande borta.

Studentlivets moraliska komplikationer
https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/2909/article/963772/28/1/render/?token=a714c19b84de556e6017a124b929ec08

Välkomna - och anmäl gärna till mig som är toastmaster, om ni önskar säga några ord till middagen ikväll. /Lars Nilsson